Till minne av min mamma

Mamma avled stillsamt på morgonen den19e februari. Hon tyckte om sitt liv som barn och som ung, gillade att gå i skola och hade fina avgångsbetyg därifrån. Blev uppmuntrad av folkskolläraren att fortsätta till realskolan, och började studera i en helt annan miljö, i staden, bland skolkamrater som i de flesta fall kom från helt andra samhällsskikt. Mamma hade redan då talang för språk och kunde t.ex. återge dikter ordagrant redan efter någon enstaka genomläsning, och efter att ha läst tyska i drygt två månader kunde hon fortfarande efter flera decennier slänga sig med tyska fraser när hon fick lust. Lusten för svenska språket, modersmålet, tog hon med sig ända fram till sina sista dagar.

De förväntningar som ställs på oss människor av personer i vår omgivning och av hela samhällsordningen – och något som kallas könsmaktsordningen - påverkar våra vägval i livet mycket starkt nuförtiden och gjorde det kanske ännu starkare förr. När Mamma, som inackorderad i staden, hade gått igenom ett läsår och ytterligare ett par månader bland de förnäma fröknar som var hennes klasskamrater, medan förväntningarna var att hon skulle vara hemma och hjälpa till med allt arbete på gården och i hushållet, föll hon till föga och återvände till den invanda miljön där hon kände sig hemma. De förnäma fröknarna återvann en homogenare gemenskap och gården i Strömås återvann henne som den saknat.

Om vi hoppar fram i tiden till 1941 kan vi hinna precis i tid till bröllopet mellan Mamma och Pappa, som blev hennes anledning att byta efternamn. De fick oss sex barn mellan 1942 och 1951. Det var förstås en hektisk tid och inte blev det mindre hektiskt under den tid som följde, med alla sysslor på jordbruket och i hushållet när syskonskaran skulle växa upp, skola sig, syssla med sina idrotter samt gå igenom omvälvande epoker som gjorde att föräldra­generationen blev omodern direkt. Mamma förstod att detta med moderna ungdomar nog kostar en del pengar, och använde sin entreprenörstalang till att starta vävprojekt, hönsprojekt m.m. vilket alltid slog väl ut, mycket tack vare hennes okuvliga känsla för kvalitet. Men när hon nämnde att hon skulle kunna tänka sig söka anställning, var den ”moderna” barnaskaran inte så uppmuntrande. Det stämde inte alls med deras förväntningar, och resultatet blev också … som förväntat.
Under många decennier var livet ständigt fullt med arbetsuppgifter från morgon till kväll för Mamma, och en riktig avkopplande, ansvarslös ledighet infann sig egentligen inte förrän hon installerat sig på äldreboendet på Solhaga. Där blev Mamma snart bekant med flera nästan jämnåriga medresenärer, återupplivade sina sociala talanger, uppskattade och uppskattades av sina nya samtalspartners. Vem vet, kanske återförenades hon där till sist med någon av klasskamraterna från den korta karriären i realskolan, och kanske viljan att lära känna medmänniskorna till sist ändå vann en triumf över förväntningen.